Jag är inte det minsta hungrig. Det är inte likt mig. Vissa stunder på dagarna är det som att tanken på mat nästan får mig att må illa. Men det är, även det, en vanlig biverkan av läkemedlen. Jag kan inte längta mer efter dagen då allt detta är över. Har provat skära ner på tabletterna successivt vilket jag dock fick sota för både i förrgår och igår, igår kväll var smärtan värre än någonsin. Fan också.

På torsdag är det dags att byta gips, då får jag äntligen se hur handen ser ut. Spännande.
Jag har abstinens, "röra på mig och träna"-abstinens. Jag skulle kunna ge mycket för att få köra ett riktigt tungt pass på gymet just nu, men det vore vansinne. Inte minst för att tummen är låååångt ifrån läkt, herrejisses leden är ju itu-sågad och ihop-spikad, men även för att kroppen inte är redo. Den behöver vila och lägga energin på att laga det som är trasigt.
Smärta föder smärta, som vi lärde oss på syrraprogrammet. Skulle jag se till att träna och få handen att göra mer ont så blir andningen automatiskt ytlig vilket leder till dålig syresättning ut till det skadade området och i sin tur mer smärta.

Men jag kan glädja mig själv, och kanske några av er, med några positiva saker i allt detta;

1) Bio ikväll! Premiär för nya Iron Man 3!
2) Bio = Lakritskväll! Woho!
3) Fick HÖGSTA betyg på senaste kursen, stolt som få.
4) Jag har massor med tid över för nära och kära, även om jag kanske inte är så pigg under dagarna
och rolig att "hänga" med ;P



Jag borde verkligen försöka få i mig någon mat. Äta något och kika på gamla avsnitt av Top Model kanske?